En egen upplevelse~

Har man spenderat många timmar med ett spel blir man lätt fäst vid både det och karaktärerna - vissa blir man mer fäst vid än andra. Man följs åt under ett långt äventyr, strider sida vid sida, man får lära känna dem mer och mer under äventyrets gång. När spelet sedan är slut återstår bara en tomhet, men ändå även en känsla av lättnad. Att man klarade det till slut. Det blir inte riktigt samma sak när man spelar om spelet en andra eller tredje gång. Visst, det blir ett kärt återseende av både karaktärer och miljöer man kanske saknat, men den här gången vet man deras öde. Man vet vilka man kan rädda, vilka som håller sig kvar. Och vilka man ska spendera mer tid med innan det är för sent.

Alla uppfattar spel, filmer, musik och allt där emellan på olika sätt. Heavy Rain är, så klart, det uppenbara exemplet, där varje spelomgång är som en helt ny berättelse. Men det gäller så klart mycker mer än det. Man fokuserar på så olika saker - bilder från en semester brukar inte spegla samma motiv eller samma saker hos de olika personer som tar bilderna. På ett sätt kan man säga att spel är som en slags semseter. Det är ju trots allt en flykt från verkligheten, en resa till en annan värld.

Det tog 70 timmar för mig att klara ut Kingdom Hearts första gången - något jag gillar att skryta om. Att andra omgången "bara" tog 40 timmar fick mig att undra vad sjutton jag gjort i de där 30 timmarna, varför jag inte hade tröttnat på att springa runt så mycket som jag uppenbarligen gjorde. Mitt första äventyr i det spelet blev kanske inte som andras - men så är det ju det som gör det så spännande.

Enstaka händelser i spel påverkar alla på olika sätt det med, så klart. Vissa kanske gråter en skvätt när de når det efterlängtade slutet, och blir knäckta av att behöva gå runt med ett värdelöst träsvärd istället för det mäktiga vapen man blivit så fäst vid. Andra kanske mer ser slutet som en enda framgång, utan att slutscenen egentligen ska påverka dem något alls, eller bara väldigt lite. Och kanske ser de träsvärdet som en rolig utmaning. Vissa får skuldkänslor av att hugga av ett finger på en karaktär med hjälp av en stor kniv (förlåt, Ethan. Jag ville inte), medans andra istället väljer en sax och inte rör en enda min i den smått brutala scen som då följer.

När Roxas del av äventyret i Kingdom Hearts II tog slut och det var dags för Sora att ta över, kände jag mig elak som varit arg på Roxas eftersom jag var tvungen att spela som honom istället för en av mina favorithjältar. Jag blir lätt påverkad av händelser i spel på det sättet - delen i första KH där man springer runt med det där träsvärdet var jobbig för mig. Att gå från att vara så duktig på att svinga min underbara Keyblade till ett så dåligt alternativ kändes inte bra på en fläck. I slutscenen ångrade jag dock att jag varit så aggresiv mot Riku efter att han han tog ifrån mig mitt enda vapen.

Jag har redan berättat att jag försöker säga åt karaktärer i filmserier och filmer vad de ska göra, att spel därför är ett bättre alternativ för att ta kontroll själv. Men jag pratar med karaktärerna ändå. Eller åtminstone till dem eftersom de inte kan svara. Det brukar dock mest vara att jag förgäves ber fiender att inte skada mig när jag är nära att dö, men ändå. Man bygger upp något slags band med karaktärerna, även fast de bara är just det. Karaktärer i ett spel. Resident Evil Code: Veronica X är mitt favoritspel eftersom det berörde mig så mycket som det gjorde. Jag skyller på Steve för det. Tycker man å andra sidan inte om honom kanske det inte berör lika mycket att höra om hans tragiska öde.

Ett enda spel kan betyda så mycket och så olika för de som spelar det. Man gör upplevelsen till sin, även om man inte är medveten om det just då. Att se om en film ger inte samma känsla som att spela om ett spel. Filmen kommer ändå vara precis som den var när man såg den först. Spelomgångar blir aldrig identiska, det finns för många saker som spelar in i vad som händer. Man lär sig nya saker, man är duktigare i början av spelet i sin andra spelomgång än vad man var när man tog sina första osäkra steg i vad som skulle bli ett äventyr värt att spela om. Ett äventyr värt 70 timmar av ens liv, kanske till och med mer än så.

För mig är spel så mycket mer än bara spel. Jag skulle aldrig klara av att sälja något av mina spel - inte ens de otroligt dåliga som ligger nästintill ospelade längst ner i lådan. Jag gjorde ett val när jag köpte dem. Även om de kanske inte är det jag förväntade mig kan jag aldrig vara säker på om jag någon gång vill försöka mig på att spela dem ändå, se vad för sorts berättelser de vill dela med sig av. Spel är en intressant form av underhållning - så olik filmer, tv-serier och böcker. Du har kontroll, du kan göra något. Visst är det väl ändå fantastiskt?





Tro mig, Riku, jag är väl medveten om att det tog sitt lilla tag, hehe

 


Även om uppdateringen i och med Darkside Chronicles har betydligt bättre grafik föredrar jag nästan ändå de äldre versionerna. Åtminstone av mina favoritscener. Det är väl för alla minnen, antar jag.

 


Sparka rumpa på rätt sätt~

I förrgår, efter alltför många dagar var det äntligen dags - jag skulle spela Mercenaries i Resident Evil 5 med Lisette igen. Vi firade denna stora händelse med att båda bli ivägslagna till döds av en och samma Big Man Majini på Prison. En händelse som fick mig att skratta så mycket att tårarna började rinna. Det är minst sagt en kaotisk bana det där. Jag är fortfarande extremt stolt över att vi lyckades få SS-rank som dubbel BSAA Jill där efter många om och men (det var personligt). Med en SS-rank och alla 150 dödade med alla karaktärer på alla banor (med untantag av Village där vi har 151 dödade med en av karaktärerna) - skulle jag vilja påstå att vi är ganska bra på Mercenaries.

När jag blev ivägslagen av den där Big Man tänkte jag att jag ju bara skulle vara nere på dying, och att Lisette skulle återuppliva mig. Hon tänkte tydligen samma sak - och så låg båda kvar lite smått döda utan att kunna röra sig. Det påminde mig om när jag hade Sanna på besök och jag såg på när hon spelade online med Lisette. Det var innan jag skaffade mitt headset, och telefonsamtalet med Lisette (vi ringer gratis, hehe) bröts. Sannas hälsa gick ner på dying efter att ha blivit attackerad av en motorsåg (detta var på Shit Fcuk Ship Deck), och vi tänkte "tur att Wesker lever". Tills det kom upp en "Your partner died"-text med Wesker liggandes. Där ser man.

I förrgår var dagens dock första runda en tur med vår favorit av alla fail-trains vi provat på (vilket är riktigt många. Vi tycker det är alldeles för roligt att hitta på nya utmaningar när vi spelar) - dubbel Clubbin' Sheva med bara Rifle på Missile Area (hennes Rifle är extremt roligt att leka med). Efter att ha spelat ensam på Mercenaries 3D i ett par dagar kändes det väldigt bra att vara tillbaka igen. Visst att Mercenaries 3D är roligt - men det kunde ha varit bättre. Jag vet i alla fall vad jag skulle gjort annorlunda om jag fått chansen.

Nästa mål som jag och Lisette ska försöka nå (det första var att få SS-rank med alla karaktärer på alla banor, det andra att döda alla 150 med alla på alla banor) är att få en 150-combo med alla karaktärer på alla banor (vilket betyder att jag inte ska skjuta några oljetunnor om Lisette är i närheten av dem när vår combo är på 148 och jag ser en av de två sista fienderna). När vi är klara med det då? Jo, då väntar ett par banor i Reunion. Att vi tycker mycket om Mercenaries borde inte komma som en överraskning, haha! Jag antar att det är därför jag jämför Mercenaries 3D med RE5:s varianter så mycket som jag gör. Har man kört så många rundor som jag har gjort är det dock lätt hänt.

Det tog faktiskt relativt lång tid innan jag vågade mig på att spela Mercenaries i RE5 första gången. Jag hade haft ett par hemska upplevelser med motorsågarna i Mercenaries i RE4, så jag var inte så jätte lockad att hoppa in i Public Assembly med alla Executioners. Att jag nästan fick tvinga mig själv att våga mig på ett par rundor Mercenaries i RE5 är jag numera faktiskt lite förvånad över. På den tiden hade jag nog aldrig trott att jag vid det här laget skulle se det som en av mina favoritsysselsättningar. RE4:as Mercenaries håller jag mig dock fortfarande gärna långt ifrån.





Så här såg det ut när vi ÄNTLIGEN fick våran SS-rank! Jag har den här bilden utskriven och uppsatt på min vägg.



Double Clubbin' med bara Rifle. Roligare Mercenaries-utmaning får man leta länge efter.


EmeLisette på äventyr~

Första juli 2011. Jag går upp tidigt och tar på mig kläder som egentligen är alldeles för varma för den här årstiden (vinterstövlar mitt i sommaren är inte något jag rekommenderar). Men det får vara så, det ska vara så. Ett par timmar senare möter jag upp med Lisette - som har lite mer väderanpassade kläder. Förutom de varma vinterstövlarna, så klart. Det är den första juli - releasedagen för Resident Evil Mercenaries 3D. Vi var redo för mycket shopping. Och vi cosplayar.

"Vad kan jag hjälpa Jill och Claire med idag?" är frågan vi möts av inne på en av de två spelaffärerna. Ett par minuter senare hade jag det i handen - mitt 30e Resident Evil-spel. Lite senare köpte jag ett 3DS att spela det på också, så klart. Den har redan ett namn, precis som mina andra spelkonsoler. Så det så.

Det blev rätt så mycket inköp - de flesta inne på spelaffärerna. Timmarna flög iväg riktigt fort, och till slut blev det dags för hemfärd. När jag kom hem hann jag i stort sett bara hem och vända, så var det dags att bege sig till nattskiftet. Ofrivillig dygning, men värt det - utan tvekan.

Tack Lisette för att du går med på mina idéer!


n_____n

 


=33

 


I approve~

 


Nummer 30 och mitt 3DS n__n
Köpte även 3 guideböcker - för L.A. Noire, Killzone 3 och Bioshock 2 ^^


Följ mig på:
Twitter | Instagram | Twitch



Emelie är mitt namn - Mlie är en förkortning. I den här bloggen skriver jag mycket om Resident Evil, spel och annat smått och gott!


RSS 2.0