En egen upplevelse~

Har man spenderat många timmar med ett spel blir man lätt fäst vid både det och karaktärerna - vissa blir man mer fäst vid än andra. Man följs åt under ett långt äventyr, strider sida vid sida, man får lära känna dem mer och mer under äventyrets gång. När spelet sedan är slut återstår bara en tomhet, men ändå även en känsla av lättnad. Att man klarade det till slut. Det blir inte riktigt samma sak när man spelar om spelet en andra eller tredje gång. Visst, det blir ett kärt återseende av både karaktärer och miljöer man kanske saknat, men den här gången vet man deras öde. Man vet vilka man kan rädda, vilka som håller sig kvar. Och vilka man ska spendera mer tid med innan det är för sent.

Alla uppfattar spel, filmer, musik och allt där emellan på olika sätt. Heavy Rain är, så klart, det uppenbara exemplet, där varje spelomgång är som en helt ny berättelse. Men det gäller så klart mycker mer än det. Man fokuserar på så olika saker - bilder från en semester brukar inte spegla samma motiv eller samma saker hos de olika personer som tar bilderna. På ett sätt kan man säga att spel är som en slags semseter. Det är ju trots allt en flykt från verkligheten, en resa till en annan värld.

Det tog 70 timmar för mig att klara ut Kingdom Hearts första gången - något jag gillar att skryta om. Att andra omgången "bara" tog 40 timmar fick mig att undra vad sjutton jag gjort i de där 30 timmarna, varför jag inte hade tröttnat på att springa runt så mycket som jag uppenbarligen gjorde. Mitt första äventyr i det spelet blev kanske inte som andras - men så är det ju det som gör det så spännande.

Enstaka händelser i spel påverkar alla på olika sätt det med, så klart. Vissa kanske gråter en skvätt när de når det efterlängtade slutet, och blir knäckta av att behöva gå runt med ett värdelöst träsvärd istället för det mäktiga vapen man blivit så fäst vid. Andra kanske mer ser slutet som en enda framgång, utan att slutscenen egentligen ska påverka dem något alls, eller bara väldigt lite. Och kanske ser de träsvärdet som en rolig utmaning. Vissa får skuldkänslor av att hugga av ett finger på en karaktär med hjälp av en stor kniv (förlåt, Ethan. Jag ville inte), medans andra istället väljer en sax och inte rör en enda min i den smått brutala scen som då följer.

När Roxas del av äventyret i Kingdom Hearts II tog slut och det var dags för Sora att ta över, kände jag mig elak som varit arg på Roxas eftersom jag var tvungen att spela som honom istället för en av mina favorithjältar. Jag blir lätt påverkad av händelser i spel på det sättet - delen i första KH där man springer runt med det där träsvärdet var jobbig för mig. Att gå från att vara så duktig på att svinga min underbara Keyblade till ett så dåligt alternativ kändes inte bra på en fläck. I slutscenen ångrade jag dock att jag varit så aggresiv mot Riku efter att han han tog ifrån mig mitt enda vapen.

Jag har redan berättat att jag försöker säga åt karaktärer i filmserier och filmer vad de ska göra, att spel därför är ett bättre alternativ för att ta kontroll själv. Men jag pratar med karaktärerna ändå. Eller åtminstone till dem eftersom de inte kan svara. Det brukar dock mest vara att jag förgäves ber fiender att inte skada mig när jag är nära att dö, men ändå. Man bygger upp något slags band med karaktärerna, även fast de bara är just det. Karaktärer i ett spel. Resident Evil Code: Veronica X är mitt favoritspel eftersom det berörde mig så mycket som det gjorde. Jag skyller på Steve för det. Tycker man å andra sidan inte om honom kanske det inte berör lika mycket att höra om hans tragiska öde.

Ett enda spel kan betyda så mycket och så olika för de som spelar det. Man gör upplevelsen till sin, även om man inte är medveten om det just då. Att se om en film ger inte samma känsla som att spela om ett spel. Filmen kommer ändå vara precis som den var när man såg den först. Spelomgångar blir aldrig identiska, det finns för många saker som spelar in i vad som händer. Man lär sig nya saker, man är duktigare i början av spelet i sin andra spelomgång än vad man var när man tog sina första osäkra steg i vad som skulle bli ett äventyr värt att spela om. Ett äventyr värt 70 timmar av ens liv, kanske till och med mer än så.

För mig är spel så mycket mer än bara spel. Jag skulle aldrig klara av att sälja något av mina spel - inte ens de otroligt dåliga som ligger nästintill ospelade längst ner i lådan. Jag gjorde ett val när jag köpte dem. Även om de kanske inte är det jag förväntade mig kan jag aldrig vara säker på om jag någon gång vill försöka mig på att spela dem ändå, se vad för sorts berättelser de vill dela med sig av. Spel är en intressant form av underhållning - så olik filmer, tv-serier och böcker. Du har kontroll, du kan göra något. Visst är det väl ändå fantastiskt?





Tro mig, Riku, jag är väl medveten om att det tog sitt lilla tag, hehe

 


Även om uppdateringen i och med Darkside Chronicles har betydligt bättre grafik föredrar jag nästan ändå de äldre versionerna. Åtminstone av mina favoritscener. Det är väl för alla minnen, antar jag.

 

Följ mig på:
Twitter | Instagram | Twitch



Emelie är mitt namn - Mlie är en förkortning. I den här bloggen skriver jag mycket om Resident Evil, spel och annat smått och gott!


RSS 2.0