"Tror du på spöken?"~

Det finns en anledning till att jag inte klarat ut de två Silent Hill-spel jag har än. Det är samma anledning som varför jag inte tänker se några fler skräckfilmer på väldigt länge (åtminstone inte själv). Jag är lite för paranoid för det. Förra veckan hade jag mitt första nattskift på sommarjobbet. Man var ju lite nervös eftersom man inte visste hur det skulle vara att gå igenom portarna så sent på kvällen innan man skulle börja. Allting flöt dock på bra - tills klockan var tre på natten, vill säga. Jag slängde iväg ännu en blick mot klockan i hopp om att det snart skulle vara dags att åka hem, trött som jag var. Det ångrade jag snabbt att jag gjorde.

Så fort klockan slagit tre gick visarna väldans mycket fortare, och det var inte bara ett sätt att säga att tiden tycktes gå fortare. "Vad är det med visarna, varför gör de så där?" Tydligen ställer den klockan om sig klockan tre på natten - båda visarna rör sig i rask takt till 12, och står stilla där i tio minuter. Man tycker att det är sånt man borde förberedas för, haha.

Min andra natt på jobbet fick också lite läskiga inslag. "Tror du på spöken?" Har man spelat igenom de tre första Project Zero spelen (även fast jag fick kalla in experthjälp vid trean) så tror man väl på något - annars skulle man väl inte spela de spelen. Eller? Visst att jag hellre spelade dem när det var ljust ute under min första genomspelning (nu kan jag spela dem när det är mörkt också, det är väl framsteg?), men när jag spelade Alan Wake var jag då väldigt modig - satt i ett mörkt rum med dörrarna stängda. Gick bra tills motorsågen kom. Då var det inte lika roligt längre.

Att jag har en äldre bror tror jag spelar in mycket på varför jag blivit lite smått paranoid. Gick man till övervåningen kunde man vara säker på att han gömt sig bakom en dörr och bara väntade på att hoppa fram. Själv skräms man tydligen lika mycket bara man sätter sig tyst i trappan och väntar när man vet att någon är på väg upp.

Något som är lite intressant är att jag faktiskt aldrig fick några mardrömmar från Resident Evil-spelen (det är väl rätt så självklart att den serien kommer på tal i min blogg, eller? Haha) även fast jag inte alls var gammal när jag tog min första tur till Raccoon City. Visst att det inte var jag som spelade, utan mest satt i passagerarsätet, men ändå. Det är så olika på skräck och skräck (och på de äldre REspelen och de nya, men det ska jag inte gå in på nu, blir så mycket om man börjar) - det finns den skräck man klarar av, och sådan som bara gör att man ryser när man tänker på det.

Den senaste "skräckfilmen" jag såg var Drag Me To Hell. Den var egentligen inte läskig på en fläck, och inte särskilt bra heller. Men det räckte för att göra mina arbetspass som tidningsbud (Thidningsbud om man ska vara lite lustig. Natthumor när den är som... bäst?) lite jobbigare. Hade jag inte haft min iPod som sällskap hade det inte varit lika kul att springa upp och ner i alla trapphus tre timmar tre gånger i veckan (vardagsmotion man inte kunde undvika, haha).

En av de största skillanderna mellan Project Zero och Silent Hill (förutom att de är så extremt olika i största allmänhet) är att den förstnämnda kan bli riktigt rolig på sina håll. Som när man får ett riktigt snyggt foto på Kammis (hon i trean som borstar sitt hår och slänger det mot en. Jag är bra på det där med namn, bara så ni vet. Så klart så gäller det där med roliga foton de andra spökena också - Broken Neck Woman är alltid min favorit), eller får en intet ont anande Fredrika att gå in i det lilla sparrummet i första huset i tvåan. Hon blev inte så glad på mig när The Ring-wannaben plöstligt ville vara social, haha.

Nej, vissa saker skräms helt enkelt mer än andra. Att börja en diskussion om spöken klockan tre på natten känns inte som en jättehit direkt. Speciellt inte efter att klockan ställt om sig på ett så lagom läskigt sätt. Fast det är väl en diskussion som kommer upp i de flesta sammahnag, någon gång. Och i de flesta fall får man höra något riktigt intressant.


Hon vill ju bara ha en kram - hon är ju så... snäll?

 


Det bästa fotot jag har på Kammis. Egentligen heter hon Kyuoka Kuze, men tycker Kammis passar henne bättre. Sen får ni ignorera hur otroligt proffsigt det faktiskt är att ta kort på sin tv när det är soligt ute.


När texten förstör~

Text i spel, filmer och tv-serier kan förstöra mer än man tror.  TVn jag hade mitt 360 och min PS3a kopplade till (innan jag fick köpa min brors "gamla" TV till ett "systerpris") gjorde texten i spel nästintill oläslig. Jag har ingen aning om vilken svårighetsgrad jag hade när jag spelade Heavy Rain första gången eftersom jag inte kunde se vad det stod. Av de "avancerade" knapptryckningarna att döma måste det nog varit på svåraste. Det är heller inte lätt att veta vad man ska göra när man inte kan läsa den förklarande texten. Därför har jag säkert missat mycket nyttig information i Dead Space.

Det är dock inte de enda sätten som text i spel kan förstöra något på - jag tappade tron lite på undertexterna till Resident Evil Darkside Chronicles efter att ha sett "I've got a contact Leon" istället för det som Claire faktiskt säger - "I've gotta contact Leon". Undertexter som blivit fel har jag dock stött på tidigare, alltför många gånger. Ett avsnitt av Stargate SG1 visade ett av de mer roliga exemplen. Karaktären Teal'c (som förövrigt är den häftigaste av dem alla - indeed) vaknade upp i en sjukhussäng och ställde frågan "Hur mår Bra'tac?". Visst, det är väl egentligen inget roligt med varken den meningen eller det svar han fick "Han mår bra, tack vare dig". Det som får in humorn i det hela är att dessa två meningar syntes i skärm samtidigt och under varandra.

Jag har sett mycket på Supernatural den senaste tiden. Halva första säsongen såg jag utan textning, men när jag fått de två första säsongerna på DVD såg jag resten med svensk text. I avsnittet "Good God, Y'all!" från femte säsongen stötte jag på en översättning som fick mig att spola tillbaka flera gånger för att kontrollera. Sam säger "I killed her and set Lucifer free" och denna enkla mening fick texten "Jag dödade henne och satte dit Lucifer gratis". Ytterst vackert.

Andra intressanta textningar jag sett är "Stand your ground" som översattes till "Det är ny mark vi utforskar", och "Dibs on the bed" som blev "Med prydnaskuddar". En annan som måste nämnas fast jag inte riktigt kommer ihåg vad det var ifrån är "I adlibbed that line" som ändrades till "Jag upplevde den repliken". Där ser man.

Om man ska gå tillbaka till texter i spel som förstör så har vi den gången jag spelade L.A. Noire och körde rätt i en lyktstolpe för att jag försökte hänga med i vad min partner, Bekowsky, sa medans jag höll koll på kartan för att än en gång se var det var jag skulle svänga. Bekowsky satt tyst ett litet tag efter smällen (lyktstolpen flög iväg) innan han tog om meningen från början som om ingenting hade hänt. Det är dock inte första gången jag kört lite ouppmärksamt i spel - jag har kvaddat många bilar i ren panik tillsammans med Alan Wake. Där kan jag dock inte skylla på texten.




Tycker det var väldigt passande med Sam och Deans chockade ansiktsuttryck, haha!



Vad ska man säga - den här textningen är nästan lite för bra.


Ett kärt återseende~

Idag är det ett år sedan jag köpte Alan Wake. Ett år sedan jag tog mina första stapplande steg i Bright Falls. Idag var det dags att återvända, dags att återuppleva allt. Från början. Precis som när jag spelade spelet för första gången satt jag idag i ett mörkt rum med dörren stängd. Precis som då höll jag ett fast grepp om handkontrollen, som avgör skillnaden mellan liv och död.

Jag ser inte fram emot den första galningen med motorsåg, men den här gången har jag en stor fördel - det här är inte första gången jag springer igenom de mörka skogarna i jakt på svar. Det är inte första gången jag går vilse. Jag är tillbaka i en värld jag saknat mer än jag trodde, en värld jag minns så väl. En värld som jag föll för efter bara ett par sekunder. En värld som jag trivs i, trots att den kanske inte är så värst trivsam i mörker.

Svårighetsgraden blir Normal även den här gången - Nightmare Mode känns lika avlägset som tidigare. Det får sparas till nästa gång. Fast Hard känns mer lockande än det, haha. Jag känner mig lugn när jag spelar, även fast jag minns paniken från första genomspelningen. Allt var så nytt, så främmande. Den här gången har jag en bättre tv som faktiskt låter mig se texten i spelet utan att vara suddig (det gör stor skillnad, tro mig). Den här gången behöver jag inte vänta på att de två DLC-kapitlena ska släppas. "The Writer var ett kort kapitel", minns jag att en av de första tankarna var efter att ha spelat ut den episoden. Timmarna jag spenderat med spelet kändes inte långa nog.

Idag spelade jag bara igenom introduktionen och första kapitlet - precis som jag gjorde för exakt ett år sedan. Spelet är så klart precis lika bra som det var då, och det känns riktigt bra att vara tillbaka igen. Jag har för många spel, och hinner inte spela alla så mycket som jag skulle vilja. Tiden räcker bara inte till.

Jag sitter och lyssnar på Poet And The Muse medans jag skriver det här, passande nog. Den låten fick mig att bli om möjligt än mer fäst vid Alan Wake första gången jag hörde den. Och det var första gången jag hörde någonting av Poets Of The Fall. Precis som spelet kändes den låten speciell på något sätt. Den har allt jag inte visste att jag gillade med låtar - en text som verkligen berättar något, en melodi som är fantastisk, och ett gitarrsolo som låter så himla bra, varje gång man hör det (vilket har blivit väldigt många gånger. Tack, repeat).

På samma sätt kändes Alan Wake som ett spel från mina drömmar - ett spel som var lite (eller mycket, på sina håll) läskigt, hade en fantastisk story som fängslade mig, och en väldigt bra balans mellan allting. Det enda minuset är de gånger två personer pratar samtidigt för att man tagit något steg för mycket, och man hör inte vad båda säger. Men jag kan leva med det, det finns så många andra moment som gottgör för det. Night Springs avsnitten är kul att stå och titta på - Quantum Suicide är lite ev en favorit. Det är något speciellt med det.

Alan Wake blev ett av mina absoluta favoritspel nästan på en gång. Det är för bra för att inte vara det, helt enkelt






Collector's Edition, en fin monterlåda jag jag fick ta med mig hem, och den vanliga utgåvan av spelet. Här är hela min Alan Wake-samling - betydligt mindre än min Resident Evil-samling, men fortfarande lika betydelsefull.


UppCon! =D

Yes, i helgen var jag iväg på UppCon. Årets upplaga var utan tvekan det absolut bästa konventet jag någonsin varit på! Hade otroligt roligt med alla de vänner jag träffat genom konvent som man inte träffar så ofta, och träffade även en massa nytt och härligt folk.

Resan dit började dock inte så bra - märkte när jag satt på bussen att jag glömt ta med mig extra kontanter, och hade ingen aning om ifall pengarna på kortet skulle räcka. Efter ett telefonsamtal med mamma fick jag dock reda på att jo, det ska nog räcka under helgen.

Jag shoppade en massa roligt, mest blev det Kingdom Hearts-relaterat - ett halsband, två av nycklarna (Kingdom Key och Oathkeeper), och sedan ett mobilsmycke. Och en Demyx-plushie. Så himla söt, kunde inte låta bli. Och soundtracket till RE5 fick jag också tag på, plus en till ask med Umbrella Mints.

Många kort blev det också, men eftersom jag själv var med i cosplaytävlingen har jag ingen bild på alla tävlande. Fick dock allting filmat på min filmkamera, så då har man något att se på! Det var riktigt roligt att gå runt i en ny cosplay, även fast vinterstövlarna inte var det smartaste valet jag gjort. Halkade nästan in när det var min tur i cosplayuppvisningen, och det blev väldigt varmt i dem. Vädret var fint precis hela helgen. Kunde inte ha varit bättre!

Jag har redan planerat inför nästa års cosplay, och funderar på att göra en ny till årets Närcon. Klarar jag av att sy en väst och ett par jeans på bara någon vecka borde jag klara av den här på två månader. Bara jag köper tyg och material i god tid iallafall så =D





Här kommer lite bilder från konventet ^^


Det här var den första cosplayaren jag fotade på UppCon ^^ Tyckte hon var en riktigt fin Rikku =D


Scorpion =D


Och en riktigt fin Roxas! ^^


Syster Sverige =D


Yuna ^^


Helene, Zaza och Sanna =D


Jim som Fox ^^


Sub Zero =D


Nom nom nom!


Så här awesome ser jag ut som Claire med Lisettes Jill-basker 8')


Och när jag nu ändå nämnt henne... Här är Hanna som Ada, Lisette som Jill, och sen en till Jill vi såg ^^


=D


Lördag, och Lisette cosplayade Alexia =D


Fredrika följde med oss på äventyr =D


Och det gjorde även Elisabeth ^^


Hanna, som cosplayade Guardian of Insanity från RE5 Lost In Nightmares tog en svalkande isté =D


Lisette och jag~


Denna vackra Poison Ivy gav mig en ros ^^


Lisette som Alexia och Hanna som Guardian of Insanity ^^ Sött på ett lite läskigt sätt =D


Laddar inför cosplay-uppvnisningen~


Jag fick krama Pärry Fluff =D Han citerade ett av mina favorit-avsnitt och gick som de gör i introt =D Helt awesome~


Luigi och Mario ^^


En häftig Cloud =D


Danmark, Sverige och två Finland =D


Blev lite många bilder. Min fina lilla Demyx får bli sista för den här gången =)
Om ni var på UppCon hoppas jag att eran helg var lika underbar som min var =D Om inte, så kanske vi ses där eller på ett annat konvent någon gång ^^

Iväg till UppCon!

Hann bli klar med min cosplay i tid (idag, faktiskt) trots de tvivel jag hade när mina jeans inte satt som de skulle igår. Men idag så!

Nu blir det packa och göra klart det sista, sen ska jag ta igen lite sömn jag missat de senaste veckorna när det (så klart) blivit långa arbetsdagar. Vem vet, vi kanske syns på UppCon? =D

Följ mig på:
Twitter | Instagram | Twitch



Emelie är mitt namn - Mlie är en förkortning. I den här bloggen skriver jag mycket om Resident Evil, spel och annat smått och gott!


RSS 2.0