Ett andra försök~

Jag nämnde förut att det tog 70 timmar för mig att klara ut Kingdom Hearts första gången, och det som det här inlägget ska handla om är att andra försöket av någonting för det mesta brukar bli bättre. Som att det tog 30 timmar nästa gång jag klarade ut Kingdom Hearts. "Vad gjorde jag i 40 timmar!?" var min första reaktion. Inte "wow, jag klarade ut det!" utan chock över att det gick så himla snabbt.

Den högra handsken jag jobbar med till min Darkside Chronicles Claire-cosplay var lite krånglig att fixa handledsbandet på - dels för att jag bara kunde jobba med en hand när handsken satt på den andra (uppenbarligen), och dels för att jag inte riktigt visste hur det skulle se ut i slutändan. Jag ville inte ha några stygn alls synliga från utsidan, så det blev lite extra jobb för att få fram det resultatet. Den vänstra handsken blev klar mycket snabbare. Jag hade börjat sy för hand direkt på den, istället för att bråka med min symaskin för att försöka få den att göra som jag vill (det misslyckades), och jag visste ju hur lång biten skulle vara runt handleden.

När det gäller ens andra omgång i ett spel har man fördelen att man på ett ungefär vet vad som händer när, och kan förbereda sig bättre inför stora strider, och inte behöver vara fast på samma plats i en 5-6 timmar för att man inte vet vart man ska gå. Sen blir man nog inte lika skrämd heller när till exempel Mister X dundrar genom väggen för en andra gång. Sen finns det ju spel man helst inte vill spela igenom en andra gång - som Silent Hill Homecoming. Just nu känns det iallafall som att jag nöjer mig med att spela igenom det och sen vara nöjd (om jag gör det utan att få en smäll av Lisette är det ännu bättre, haha!). Jag blev inträngd i ett hörn av en Nurse och blev brutalt mördad sist jag spelade. Måste återhämta mig lite innan det är dags för min revansch, hehe.

Filmer kan man ju så klart se flera gånger utan at det egentligen tar ifrån mycket av upplevelsen - jag blir fortfarande lika rädd och paranoid när jag ser The Grudge, även fast jag sett den åtminstone runt 10 gånger genom åren (den är inte bra för mig). Skälet till varför jag är så extremt mörkrädd lite då och då har att göra med den filmen. Skyller allt på den, haha! Det enda som blir när man sett ett tv-program eller en film många gånger är att man lätt halkar in på banan (inte frukten. Fast man kan halka på skalet. Men nej.) att säga replikerna när man ser den. Som jag gjorde när jag såg Herkules med min lillasyster - det var första gången hon såg den, och jag satt och var helt inne i min egen lilla värld med replikerna, hehe.

Filmen Repo! The Genetic Opera (som är en rockmusikal från skaparna av Saw - hur häftigt är inte det liksom?) kan verka väldigt brutal första gången man ser den (lite som Sweeney Todd, minus det väldigt "fina" blodet i den och plus lite mer brutala mord än att "bara" leka med rakkniven), men ju fler gånger man ser den, desto mer inser man att jo, den är brutal, men nej, inte på ett äckligt sätt. Det är en bra balans, med andra ord. Sen att den gör narr av musikaler på ett sätt med att scener som kunde varit vanlig dialog har bytts ut mot sång är ju även det ett roligt plus (det är så jag ser det iallafall).

Vad gäller Supernatural har jag sett om ett par avsnitt med min lillasyster - första avsnittet, Wendigo, Yellow Fever, Bad Day At Black Rock, Mystery Spot och Tall Tales är några av de avsnitt jag kan se hur många gånger som helst utan att det skrämmer mig (för mycket). Till skillnad från Everybody Loves A Clown ("You were right daddy, he IS my friend!") Bloody Mary (aldrig igen!), Dead In The Water och Scarecrow. Tvivlar på att Lisette vill se om det sistnämnda med mig, haha! Och jag tyckte väl att Jim i början av avsnittet Fallen Idols såg bekant ut. Alla avsnitt med Paul McGillion i ser jag gärna om. Fangirl? Så klart. Det är dialekten han har som Carson Becket i Stargate Atlantis som gör det. Längesedan jag såg den serien nu, så kan vi ju inte ha det.

Men nog om min kärlek till Kingdom Hearts, Herkules (ja, Disney-filmen), Paul McGillion och Repo! - tillbaka till ämnet nu. För rätt så många månader sedan började jag arbeta på västen för min DSC-cosplay - men eftersom jag gjorde många ändringar och den blev skadad under en strykning bestämde jag mig för att göra om den. På bara ett par dagar har jag kommit längre med den nya västen än vad jag gjorde med den gamla - och den satt jag med i månader. Övning ger färdighet, som man brukar säga. Och visst passar det in på väldigt många saker.




Så här ser mina handskar ut för tillfället. Bara några detaljer till, sen är de färdiga!


Inte världens bästa bild på västen kanske, men den får duga. För tillfället iallafall X) I stort sett bara trycket bak och de gula detaljerna fram som fattas, sen är den helt färdig =D

 

Zydrate comes in a little glass vial~
Repo! The Genetic Opera är en extremt bra film ^^


Att sy ett par jeans~

Den hade bråkat otroligt mycket, men i förrgår blev jag äntligen klar med dragkedjan på mina cosplay-jeans. På förra årets UppCon modifierade jag ett par rosa jeans så de till slut blev rosa mini-shorts perfekta för en Resident Evil 2-cosplay. I år är reglerna hårdare - så mycket som möjligt måste vara sytt från grunden. Därför har jag suttit i nästan en vecka med det som så småningom ska bli jeans.

Igår började jag med den nya versionen av min väst - den förra skadades i en olycka med ett strykjärn. Jag har ändrat lite detaljer vad gäller de dekorativa sömmarna, så jag hoppas verkligen att det ska bli rätt den här gången. Mina handskar är nääästan klara, men mer om det kommer i ett senare inlägg. Tro mig, jag har stora planer för den idén, hehe. Sedan har jag även gjort klart linearten för mitt Let Me Live-tryck, och fick idag höra att det nog ska gå att trycka trycket på mina dekorativsömmar på ryggen. Det var skönt att höra, var orolig över att jag skulle behöva måla allt för hand. Eftersom UppCon bara är lite mer än en vecka bort hade jag nog inte hunnit med det.

Vad gäller jeansen är det inte så mycket kvar nu ändå - jag ska i stort sett mest bara sy ihop bakdelarna med frammen så har jag mig ett par jeans. Tänk, förra tisdagen var mina jeans endast en myntficka. Och på tal om fickor så är framfickorna lite speciella. Det som är själva fickorna - ni vet det där innertyget som brukar vara i ett tunnare tyg - är gjort utav en kjol jag sydde på syslöjden för omrking sex år sedan. Jag blev inte riktigt nöjd med den, och lät den ligga hos farmor. Hon kunde inte slänga den, eftersom hon sa att det ju skulle vara synd när jag hade kämpat med den. Och så kom den dagen då de innerfickorna skulle sys. Vad skulle jag använda för tyg till det, hade farmor något bra hos sig? (För att klargöra syr jag min cosplay hos min farmor på hennes symaskin, eftersom min inte alls tycker om mig för tillfället.) Då kom den där kjolen till användning.

Att mixa något jag sydde för så många år sedan med något jag syr nu känns ganska speciellt ändå. Det visar på något sätt hur jag har utvecklats och blivit bättre på att sy. Jag har ju nästan ett helt par jeans klara.




Här sys det allra första stygnen på myntfickan - och på mina jeans.

Tänk att den där kjolen skulle komma till användning ändå. Så här ser fickorna ut. Så klart så syns dock inte det lila utifrån, utan det är väl dolt.

Titta - framsidan av jeansen är klar!

Här är även bakfickorna fastsatta, och det börjar närma sig ett färdigt resultat mer och mer. I mönstret hade de inga sömmar bak på fickorna, men eftersom Claire har det på sina jeans fick jag lägga till ett extra steg

Tyckte det skulle vara kul att se hur jeansen såg ut på. Alla tvivel om att jag kanske ändå valt fel storlek på mönstret att sy efter försvann. Det ska nog bli bra det här! Nästa uppdatering om jeansen blir antagligen när de är klara. Är fortfarande väldigt stolt över att jag lyckades besegra dragkedjan till slut! =D


En lång längtan~

Att jag älskar Resident Evil har väl inte undgått någon, antar jag, hehe. Även fast jag som liten tyckte mycket om att se min storebror spela igenom de spelen var de inte de enda. Onimusha-spelen var jag självutnämnd pussellösare i, precis som jag varit när han spelade RE. Tekken spelade vi mot varandra, även fast jag bara "fegade" och vann på nybörjartur. Ett annat spel han spelade och jag var publik till var Metal Gear Solid. Jag minns inte om han spelade något av de andra spelen i den serien - det enda jag haft som minne sen jag var liten och först såg det (eller, liten och liten, jag var ju hela 8 år när det släpptes) var "den där som kunde läsa tankar". Precis som att jag mindes Porslinis (första Zombien) från Resident Evil mindes jag alltså nästan bara Psycho Mantis från Metal Gear Solid.

När mitt REoriginal fyllde 3 år (när det var så många år sedan det hittade hem till mig) återupplevde jag den glada stunden då jag tre år tidigare förväntansfullt höll kontrollen i mina händer, på väg att än en gång se den där Zombien jag på något sätt ändå saknat. Ungefär som när jag inte hade sett filmen Jumanji på flera år och fick chansen att se den igen. "In i djungeln, håll dig borta, tills nån slagit fem eller åtta" var en mening jag bara inte kunnat slutat tänka på. Jag vet inte varför, men just den fastnade. Precis som Porslinis, och precis som Psycho Mantis.

Lisette spelade Metal Gear Solid när jag hälsade på henne förra helgen. "Vänta tills han skjutit slut alla sina skott och måste ladda" sa jag ett par sekunder in i bossfighten med Revolver Ocelot. Kanske var det bara en logisk slultsats efter att ha sett att man kunde se hans ammunition på skärmen. Eller så var det för att jag, trots allt, kom ihåg någonting. Steget från att bara se på och vara pussellösare till att ta egna initiativ vad gällde spel som var mer "avancerade" än barnspel som Baby Felix Tennis blev extra tydligt när jag hyrde Kingdom Hearts från en butik som annars mest bara hyrde ut filmer. Den stod där, helt plötsligt, hyllan med uthyrbara spel.  Jag fastnade för Kingdom Hearts (och Ape Escape 2, men det är en annan historia) av någon anledning. Det här var på den tiden då jag inte hade någon egen konsol (mitt GameBoy räknas inte som konsol direkt just nu, hehe) och jag var tvungen att fråga min bror om lov om jag fick låna hans PS2 när jag ville spela. (PS1an var det mest jag som spelade på - bror min hade ju en nyare konsol än så. Och så klart Nintendo64 och våra båda Sega Megadrive - de vfar ju också äldre än PS2.)

Jag hade hyrt Kingdom Hearts över en helg, men hade inte klarat ut det på långa vägar när det var dags att lämna tillbaka det - jag hade bara kommit till Tarzans värld. Men att fortsätta hyra det skulle ju inte hålla i längden - mina pengar skulle inte räcka. Till slut hittade jag det i en spelaffär (någon sådan lyx har vi inte haft i den här staden så vitt jag kan minnas) och kunde köpa det. Någonstans på vägen hade jag till slut även införskaffat ett helt eget minneskort (som jag sedan tappade bort, och när jag fått ett nytt i födeledagspresent 2005 hittade jag det gamla igen i en väska), men var fortfarande tvungen att spela på min brors PS2. Det dröjde ända tills 2007 innan jag köpte min första riktiga spelkonsol - ett rosa PS2.

Det jag tror är min första sparning från Kingdom Hearts är från 23 juni 2004. Det är så klart möjligt att det var det datumet jag förde över filen från min brors minneskort till mitt - eftersom ingen av mina filer på hans minneskort finns kvar är det svårt att säga. Den första april 2006 klarade jag av Kingdom Hearts för första gången - med en total speltid på över 70 timmar. Behöver jag säga att jag blev väldigt fäst vid alla karaktärer, och spelet i sig under alla de timmarna? Så klart så föll ett par tårar när jag när sedan nådde slutet.

Lika glad som jag var när jag återsåg Porslinis och fick se Jumanji igen kommer jag nog utan tvekan bli när det är dags att, på egen hand, återuppleva bosstriden med Psycho Mantis. Den här långa väntan har varit värt det - precis som att min långa speltid på Kingdom Hearts gjorde slutet alltmer känslosamt.





Så här såg det ut när mitt PS2 hittade hem till mig. Så klart så har den ett namn, som mina andra konsoler. Vad namnet är? Vem vet, det kanske jag avslöjar någon gång =D

 

Tittade igenom Kingdom Hearts slutscen för att få fram en så bra bild som möljigt. Istället kom jag mest fram till att jag saknar det spelet något så ottroligt mycket.
Så fort jag är färdig med min cosplay ligger det spelet först på listan.

 

Jag var osäker på om bror min hade sålt vårat Metal Gear Solid, så jag köpte ett eget. Visst är det väl fint? =D


Dags att börja~

Efter en riktigt härlig helg hemma hos Lisette har jag nu alla tyger och material jag behöver för min cosplay! Tack igen, Hanna och Lisette, för att ni hjälpte mig med det här =)

Med ett par veckor kvar innan UppCon är det dags att börja (fast egentligen blir det ju fortsätta) med min Claire-cosplay. Den svarta tröjan har varit färdig relativt länge, och handskarna fick jag hjälp av Lisette att fixa. Ett par detaljer på dem, sen är de också helt klara.

Delarna till jeansen är utklippta, och förhoppningsvis kan jag börja sy ihop dem redan idag. Känns som att det kommer bli rätt så mycket jobb med dem, men det ska nog gå. Till slut. Min väst ska göras om från grunden, eftersom den blev skadad under en strykning. Även fast jag var så försiktig gick det illa. Sen måste jag planera inför Let Me Live-trycket på ryggen också. Var så enkelt med RE2västen när det inte vr några sömmar på ryggen. Hoppas man kan trycka på det här tyget också, annars blir det jobbigt.

Bältet ska göras om lite, vilket gör mig oerhört glad att åtminstone den svarta tröjan är klar, haha! Blir lite mycket jobb, men ska uppdatera här när jag komer nånvart.





Klippning pågår~
Känns bra att den delen är överstökad nu iallafall.

En dag att minnas~

Idag är en viktig dag för mig, och för min lilla Resident Evil-samling. Idag är det hela tre år sedan jag fick mitt REoriginal efter flera års letande.

Jag har skrivit upp i mina kalendrar genom åren vilket spel jag köpte när, för att bättre hålla koll på hur länge jag har haft mina saker, och för att kunna göra en komplett lista med vilket av mina REspel som har vilket nummer. Fast det är klart... att jag missat att skriva upp när jag fick ta över min brors RE5 gör ju inte saken lättare direkt. Vissa nummer kan jag utantill (att jag kommer ihåg att mitt Code: Veronica X är det första som verkligen var mitt är ju självklart, fast så tror jag att jag var med och betalade lite på RE3 till ps1...), medans andra nummer är svårare att hålla koll på. Nummer 23 var Darkside Chronicles och 24 var Deadly Silence, men vilka som kommer emellan där jag inte fullt lika stor koll på.

Vad kommer hända imorgon då, när det gått hela tre år sedan jag fick se Porslinis (den första Zombien. han är underbar) igen efter flera års väntan? Trots att jag fortfarande jobbar med min omgång av REZero (Bioshock 2 och Silent Hill Homecoming ropade på mig, för att inte tala om Supernatural. Två avsnitt kvar på fjärde säsongen, dags att handla igen. Och förlåt mig, kära Silent Hill Origins. Jag ska spela dig snart igen!) tänker jag starta en ny omång av spelet där allting började - både vad gäller Resident Evil och mitt upptäckande av den otroligt underbara spelserien. Visst, det var först med Code: Veronica X jag började spela själv på allvar, men ettan är ju ändå alltid ettan. Sen att var avsevärt mycket yngre runt ettans riktiga storhetstid mot när jag köpte Code: Veronica X spelar ju så klart in.

"Men om du fick hem det först för tre år sedan, hur går då det ihop?" jo, min storebror fick låna det första av en klasskompis för väldigt många år sedan (nu låter jag gammal, men det är väl 20-årskrisen som talar, haha!), och det var så allting började. (Där var jag väl smart ändå? =D Och ja, jag tycker det är roligt att kunna länka mina nya inlägg till de som redan är postade. Alla hör ihop ändå, på något sätt.) Vi köpte aldrig ettan själva, utan hoppade direkt till RE2 och RE3, och sen vidare till RE4. Egentligen borde då RE2 vara nummer ett istället för Code: Veronica X, men det var ju som sagt mest min bror som spelade det till att börja med. (Tro mig, du underbara söta första Licker, dig glömmer jag aldrig.)

Jag har två separata listor att hålla koll på vad gäller min Resident Evil-samling - en lista där RE2 ändå ligger först, där listan går efter vilken ordning spelen "kom in i familjen", och en lista som visar i vilken ordning de blev mina fullt ut. Första utgåvan av RE2 (min bror köpte Platinum när vi var yngre, så det är inte den jag menar) är nummer 22, och jag vet att jag fick ta över vårat "gamla" RE2 innan det. Fick RE3 samma dag, men skivan till det är tragiskt nog borta. Hur jag löste det? Det var så det började, som jag ju tidigare skrivit om här i bloggen - jag köpte RE3 till dator. När jag sedan år 2008 köpte mitt Wii för de pengar jag fick från det årets sommarjobb köpte jag på mig spelen på GameCube. Och vips så hade jag mig en liten samling.

Jag har märkt att jag förvirrat mig själv extremt mycket. Onödigt mycket. I "Hur allting började~ (del 2)" skrev jag att jag fick hem det första REspelet år 2009, vilket ju inte stämmer alls. Det var den 12e maj 2008 som det spelet hittade hem till mig. Det jobbiga med det är att det mesta som står i de två "Hur allting började"-inläggen troligtvis måste byta årtal. Förstår inte hur detta hänt eftersom mitt Wii är en bra utgångspunkt då jag vet att det var det året jag köpte det som jag hade försökt mig på RE3 på pc för första gången. Oj oj oj, inte lätt att hålla koll på allting direkt, hehe.

Tro mig, skulle man någon gång kunna gå tillbaka i tiden - endast som åskådare utan att kunna ändra någonting så klart (tänk Click) - skulle jag utan tvekan ta reda på exakt när lilla jag kom i kontakt med RE för första gången. Och för att kunna hålla koll på när jag fick alla de spelen som förvirrar mig med sina nummer. Min Resident Evil-samling är trots allt otroligt viktig för mig. Fast det gäller mina andra spel också, så klart.






Mitt REoriginal <3
Nummer i min samling? Så långt bak har jag inte kommit än. Känns lite som släktforskning det här, hehe =D

 


Porslinis <3
Visst är han väl fin? =D


Att våga önska~

De som läser min blogg vet nog att jag tycker mycket om att skriva, även om jag inte uppdaterar med nya inlägg varje dag som andra bloggare. Jag tänker hellre till en extra gång vad gäller mina inlägg. Sen vill jag ju inte att den här bloggen ska bli som facebook eller twitter - med korta uppdateringar. Nej du, lite mer tanke bakom texterna än så, hehe. Så när jag väl får idéer till inlägg som detta kan man ju inte säga nej.

Idag (eller rättare sagt ikväll) såg jag på "Kvällen är din" på tv. Det var ett av de absolut bästa program jag sett - personer som gjort något för andra får sin önskan uppfylld. Att få sjunga med sin stora idol på scenen inför publik, att få dansa med sin favorit-dansare från Let's Dance, att få flyga ett plan och att få träffa sin stora idol var de önskningar de här programmet handlade om.

Efter att ha sett "Kvällen är din" började jag tänka (det gjorde jag i reklam-pauserna också iförsig, men ändå). Om jag skulle få en önskan uppfylld, vad skulle det då vara? Hade det varit för bara ett par år sedan hade jag utan tvekan sagt att jag ville träffa min dåvarande idol Drake Bell - en sångare/skådespelare jag tyckte mycket om i ett par års tid. Men förutom att fundera över det insåg jag att det är väldigt lätt att bilda sig en uppfattning om folk utan att riktigt bry sig om hur de är som person. Som Justin Bieber. Som många andra har jag tagit avstånd från hans musik, och inte brytt mig om det alls. Förrän jag såg det där programmet, så klart - där en tjej fick gå på en av hans konserter i Berlin och träffa honom. Jag var så glad för den lilla flickans skull, och tyckte att det var otroligt snällt av Justin att ställa upp på något sånt här. Detsamma gäller så klart Josh Groban som sjöng en duett med ett fan på scenen. Jag kan ju tänka mig hur otroligt glad jag hade varit om jag fått träffa Drake Bell när jag tyckte om honom som mest. Hade nog inte kunnat tänka mig något bättre.

Men att ändra uppfattning kan man ju göra om annat än människor också - filmer, böcker, spel, glass... Allt, nästan. Filmen Resident Evil Afterlife är ju ett bra exempel. Jag har aldrig gillat filmerna så speciellt mycket, av sådär väldigt uppenbara andedningar, hehe. De är helt okej som filmer, men som Resident Evil fungerar det inte alls. Det var bra tills de drog in karaktärer från spelen. Men, nog om det. Jag såg Resident Evil Afterlife på bio i min cosplay tillsammans med mina vänner, och vi hade en rolig helg med en cosplayphotoshoot dagen efter bion. Jag läste en recension om filmen i en tidning, och tyckte att kritiken mot den låg på helt fel ställen, och chockade mig själv med att "försvara" filmen och ändra min uppfattning åtminstone lite. Det höll tills jag såg filmen igen, haha. Men att de är bra som filmer förnekar jag inte - bara man inte tänker på att jag spelat Resident Evil spelen i stort sett hela livet så går det relativt bra ändå. Något jag dock aldrig, definitivt aldrig kommer ändra uppfattning om är Twilight. Räcker gott och väl med en i familjen som gillar det.

Som jag sa var min högsta önskan för några år sedan att träffa Drake Bell. Nu skulle jag dock mycket hellre komma in på det universitet och den utbildning jag sökt till hösten. Jag tog en paus från skolan i ett helt år efter studenten, men det räcker med det. Jag har kommit på vad jag vill göra med mitt liv, och det var det hela "pausen" gick ut på. Får man bara hoppas att jag blir antagen och får börja med nästa steg i livet. Man kan ju åtminstone alltid önska.





Drake Bell.
Började fangirla honom runt 2005, och det höll i sig i flera år. Kommer inte riktigt ihåg varför jag slutade. Dock så tycker jag fortfarande otroligt mycket om hans musik. Och tv-serien jag först såg honom i, så klart. Nånsin hört talas om Drake & Josh?
Iallafall, var ett tag sen jag sist hörde hans låtar, så han får ett litet hjärta som ursäkt.
<3


Kvällen är din
Missade ni dagens program hoppas jag att ni ger det en chans nästa gång, men ändå föärsöker se det som var idag. Finns på TV4 Play, och jag rekommenderar det starkt.


Gör det på egen risk~

Offer i skräckfilmer tycker mycket om att gå fram till vad det nu är som gör det där mystiska ljudet, eller vad det nu var som fångade deras uppmärksamhet i första hand. De tvekar inte en sekund att gå ner i den mörka källaren utan någon form av ljus eller vapen. Det är ju så de blir offer på riktigt till att börja med. Innan jag åkte iväg till jobbet i fredags morse hörde jag något som lät som fotsteg, även fast jag var den enda i lägenheten som var vaken (hade precis varit in och sagt till pappa att jag skulle åka). Jag stannade inte kvar och undersökte - jag gick ut så fort jag kunde. Att dörren till tvättstugan var öppen fick mig inte att sakta ner direkt heller. Aldrig att jag skulle gå fram och stänga den.

De enda gångerna jag tar de där väldiga riskerna är när jag spelar. Jag fick Fiona Belli att undersöka hålen i väggen efter att hon hört sitt namn viskas därifrån, och hon stoppade in hela armen, precis som Alex Shepherd i Silent Hill Homecoming när han sträcker sig efter Robbie the Rabbit.

När jag kollar på film och tv-serier (läs: Supernatural. Är inne på tredje säsongen nu, snart fjärde) sitter jag och kommenterar vad karaktärerna gör, vilket jag gått in närmare på här, och ber dem (läs: skriker åt dem) att inte gå närmare. När det istället gäller spel där jag kan kontrollera vad som händer blir det som i vissa av de exempel jag nämnde i "Karaktärer som lyssnar" - att jag inte gör det jag vet är dumt. Förutom de två händelserna jag nämnde i det här inlägget, så klart.

Men så är ju Haunting Ground exemplet helt ofarligt, medans det i Homecoming kan sluta illa. I spel har man ju fortfarande det där valet, som är så otroligt avgörande. Dock tar ju nyfikenheten över ibland, och om man får Game Over kan man ju bara göra annorlunda vid nästa försök. Fast sen kanske man ska nämna att jag dött på alla sätt möjliga i Haunting Ground. Kanske borde tänka över mina val åtminstone lite mer? Haha!







"Creaks and pops crackle out of the dubious-looking hole. Everything about the hole screams 'don't go in'... Enter the hole?"
Ett annat mystiskt hål man hittar i Haunting Ground. Vågar du klättra in i det okända?

Alex tvekar inte en sekund att stoppa in handen i jakt på leksaken. Bra där.

Följ mig på:
Twitter | Instagram | Twitch



Emelie är mitt namn - Mlie är en förkortning. I den här bloggen skriver jag mycket om Resident Evil, spel och annat smått och gott!


RSS 2.0