En lång längtan~

Att jag älskar Resident Evil har väl inte undgått någon, antar jag, hehe. Även fast jag som liten tyckte mycket om att se min storebror spela igenom de spelen var de inte de enda. Onimusha-spelen var jag självutnämnd pussellösare i, precis som jag varit när han spelade RE. Tekken spelade vi mot varandra, även fast jag bara "fegade" och vann på nybörjartur. Ett annat spel han spelade och jag var publik till var Metal Gear Solid. Jag minns inte om han spelade något av de andra spelen i den serien - det enda jag haft som minne sen jag var liten och först såg det (eller, liten och liten, jag var ju hela 8 år när det släpptes) var "den där som kunde läsa tankar". Precis som att jag mindes Porslinis (första Zombien) från Resident Evil mindes jag alltså nästan bara Psycho Mantis från Metal Gear Solid.

När mitt REoriginal fyllde 3 år (när det var så många år sedan det hittade hem till mig) återupplevde jag den glada stunden då jag tre år tidigare förväntansfullt höll kontrollen i mina händer, på väg att än en gång se den där Zombien jag på något sätt ändå saknat. Ungefär som när jag inte hade sett filmen Jumanji på flera år och fick chansen att se den igen. "In i djungeln, håll dig borta, tills nån slagit fem eller åtta" var en mening jag bara inte kunnat slutat tänka på. Jag vet inte varför, men just den fastnade. Precis som Porslinis, och precis som Psycho Mantis.

Lisette spelade Metal Gear Solid när jag hälsade på henne förra helgen. "Vänta tills han skjutit slut alla sina skott och måste ladda" sa jag ett par sekunder in i bossfighten med Revolver Ocelot. Kanske var det bara en logisk slultsats efter att ha sett att man kunde se hans ammunition på skärmen. Eller så var det för att jag, trots allt, kom ihåg någonting. Steget från att bara se på och vara pussellösare till att ta egna initiativ vad gällde spel som var mer "avancerade" än barnspel som Baby Felix Tennis blev extra tydligt när jag hyrde Kingdom Hearts från en butik som annars mest bara hyrde ut filmer. Den stod där, helt plötsligt, hyllan med uthyrbara spel.  Jag fastnade för Kingdom Hearts (och Ape Escape 2, men det är en annan historia) av någon anledning. Det här var på den tiden då jag inte hade någon egen konsol (mitt GameBoy räknas inte som konsol direkt just nu, hehe) och jag var tvungen att fråga min bror om lov om jag fick låna hans PS2 när jag ville spela. (PS1an var det mest jag som spelade på - bror min hade ju en nyare konsol än så. Och så klart Nintendo64 och våra båda Sega Megadrive - de vfar ju också äldre än PS2.)

Jag hade hyrt Kingdom Hearts över en helg, men hade inte klarat ut det på långa vägar när det var dags att lämna tillbaka det - jag hade bara kommit till Tarzans värld. Men att fortsätta hyra det skulle ju inte hålla i längden - mina pengar skulle inte räcka. Till slut hittade jag det i en spelaffär (någon sådan lyx har vi inte haft i den här staden så vitt jag kan minnas) och kunde köpa det. Någonstans på vägen hade jag till slut även införskaffat ett helt eget minneskort (som jag sedan tappade bort, och när jag fått ett nytt i födeledagspresent 2005 hittade jag det gamla igen i en väska), men var fortfarande tvungen att spela på min brors PS2. Det dröjde ända tills 2007 innan jag köpte min första riktiga spelkonsol - ett rosa PS2.

Det jag tror är min första sparning från Kingdom Hearts är från 23 juni 2004. Det är så klart möjligt att det var det datumet jag förde över filen från min brors minneskort till mitt - eftersom ingen av mina filer på hans minneskort finns kvar är det svårt att säga. Den första april 2006 klarade jag av Kingdom Hearts för första gången - med en total speltid på över 70 timmar. Behöver jag säga att jag blev väldigt fäst vid alla karaktärer, och spelet i sig under alla de timmarna? Så klart så föll ett par tårar när jag när sedan nådde slutet.

Lika glad som jag var när jag återsåg Porslinis och fick se Jumanji igen kommer jag nog utan tvekan bli när det är dags att, på egen hand, återuppleva bosstriden med Psycho Mantis. Den här långa väntan har varit värt det - precis som att min långa speltid på Kingdom Hearts gjorde slutet alltmer känslosamt.





Så här såg det ut när mitt PS2 hittade hem till mig. Så klart så har den ett namn, som mina andra konsoler. Vad namnet är? Vem vet, det kanske jag avslöjar någon gång =D

 

Tittade igenom Kingdom Hearts slutscen för att få fram en så bra bild som möljigt. Istället kom jag mest fram till att jag saknar det spelet något så ottroligt mycket.
Så fort jag är färdig med min cosplay ligger det spelet först på listan.

 

Jag var osäker på om bror min hade sålt vårat Metal Gear Solid, så jag köpte ett eget. Visst är det väl fint? =D

Följ mig på:

Twitter | Instagram | Twitch




Hej! Jag heter Emelie. I den här bloggen skriver jag en hel del om tv-spel, men det blir ibland annat också!


RSS 2.0