Sen kväll med Mantis~

”Jag önskar att jag hade ork och motivation att jobba med min cosplay just nu.” Tänkte jag när jag sett två Supernatural avsnitt som sällskap till mitt mellanmål. Det där med att inte äta när man ser på den serien går ju inte så bra. Vad gäller cosplayen fick min envishet ta över.

Det som skulle fixas färdigt idag var mitt halsband och alla band som utgår därifrån. Själva grunden, alltså just det band som går runt halsen, är redan mätt och sytt – det ska bara kortas ner lite. Skall även nämnas att jag utan problem kan fortsätta dricka mitt kaffe trots just det bandet. Jag hade tänkt ge en av mina smörknivar ett nytt jobb i limbranschen, men så kom jag på att jag ju faktiskt har ett bra verktyg för det redan – och dessutom bättre lim. Tryckknappar och superlim är en oslagbar kombination.

 

 

När det var dags att låta ringen som ska sitta ganska högt upp ryggen att få gå med i vårat fina lilla gäng, trodde jag att jag skulle behöva använda en livlina och ringa en vän. Envisheten kom och knackade på igen, och efter ett par försök lyckades jag mäta upp var på bandet som ringen skulle limmas fast, helt själv! Planen för den delen av selen var att det skulle bli som något man bara kunde dra över huvudet – men det fick bli fler tryckknappar. Känns som att det bara skulle vara enklare att limma fast alla banden när man ska ha på sig den här dräkten och sen klippa bort när man ska ha av allt – måttligt mycket slöseri med band dock.

Efter ett par timmars arbete är äntligen den övre halvan av den underbara konstruktionen färdig, och det får räcka för idag. Måste göra ett par justeringar på vissa delar av dräkten, men det får bli en annan gång.

 

 

Så här blev det till slut! Dubbelvik och med alla knappar knäppta. Att bara knäppa den så att allt sitter rätt är ett projekt i sig. Allra värst är det dock för halsen - det blir riktigt jobbigt efter ett tag.

Nu ska jag slänga mig på soffan med massor av glass och bara ta det lugnt.

 

 


Det är Psycho Mantis från Metal Gear Solid som jag ska cosplaya den här gången.


Att äta med Pesten~

Jag har vid ett par tillfällen gjort misstaget att äta mat samtidigt som jag tittat på tv-serien Supernatural. Under de första avsnitten är det inga som helst problem, men det ändrar sig snabbt när Pesten kommer med i bilden.

Igår kväll, eftersom jag inte har någon TV i min lilla lägenhet (jag har för övrigt precis flyttat in!), drog jag igång ett avsnitt av just Supernatural som middagssällskap. Den "underbara" Pesten var med. Inte okej att äta samtidigt som han ger personer "mysiga" sjukdomar som gör att dessa stackars oskyldiga personer får mig att tappa matlusten rätt så rejält.

Det jobbiga är dock att jag vid tidigare avsnitt varit tvungen att pausa för att faktiskt kunna äta upp min mat, eller helt enkelt skjuta bort tallriken för att aptiten blivit totalförstörd och förbereda mig mentalt för att ens kunna fortsätta titta. Det var efter det som jag bestämde att jag inte skulle ha Supernatural som matsällskap nå fler gånger, men jag måste ha glömt bort det igen någon gång på vägen när det inte hände något "mysigt" på länge. Och ja, med "mysigt" menar jag något helt annat än just mysiga saker. Jag har till exempel hört att en i Jackass har lagat omelett av sin egen spya. DET räknar jag in i kategorin "mysigt" och vill verkligen inte se något sådant medan jag själv äter. Speciellt inte om jag faktiskt äter en omelett...

Efter att ha sett Sweeney Todd var inte min mamma så jättesugen på att laga köttfärspaj. Har man sett den filmen förstår man så klart varför. Har ni inte sett den måste jag bara säga att ni nog inte heller kommer vilja äta något pajliknande på ett tag efteråt om ni planerar att se den. Jag tyckte dock att det var lite smått (läs: väldigt) roande att sjunga låten "A Little Priest" från filmen när mor var i närheten. Ibland känner jag mig bara så himla snäll.

När det gäller vissa program, som till exempel Fear Factor, känns det ganska så självklart att inte äta något när man ser det, med tanke på allt galet de får äta. Andra gånger kommer de här "mysiga" inslagen från helt oväntade ställen. En av mina vänner nämnde att trötthet kan påverka ens känslighet vad gäller de här "mysiga" sakerna - att de saker man skulle ge en lätt axelryckning åt i vanliga fall kan verka alldeles för mycket fel när man är väldigt trött. Det är en sån där sak som jag egentligen inte tänkt så mycket på förut, men det skulle ju verkligen kunna stämma riktigt bra, speciellt som att jag faktiskt var trött igår när jag fick min aptit förstörd.

Supernatural har väldigt många avsnitt som skulle kunna passa in i kategorin "mysiga". Eftersom det var så länge sedan jag såg något avsnitt av serien (förutom de närmaste dagarna när jag plockade fram boxen för femte säsongen igen) kan jag inte direkt nämna något på rak arm, men just Pesten står för de mest minnesvärda tillfällena, tillsammans med polaren Hungersnöden. De värsta gångerna när man tappar matlusten efter något man tittat på är så klart de gånger då det man äter i viss mån påminner om det som händer på skärmen. Som att man äter pizza medan någon karaktär blir brutalt mördad och slutar som just en pizza-liknande pöl på golvet. Eller, som sagt, en helt vanlig omelett.





"Mysiga" Pesten (Pestilence). Det där fina gröna slemmet var grogrunden för det här inlägget. Extremt hög "mys"-nivå på den scenen må jag säga.


Alan Wake's American Nightmare~

(Vi kan även kalla det här inlägget för "En kärleksförklaring till Alan Wake" - både karaktären och spelet.)
Alan Wake är ett spel som jag fastnade för direkt så fort jag började spela det. Det var allt jag ville att ett spel skulle vara, precis det äventyr jag verkligen ville uppleva - utan att jag egentligen visste det från början. Första gången jag spelade det satt jag i ett rum utan fönster med dörren stängd - i totalt mörker. Tro mig, är man mörkrädd känns inte det som en så bra idé när man sedan väl börjar spela!

Ficklampan blev verkligen mitt ljus i mörkret - minsta lilla rörelse bland skuggorna fick mig att hoppa högt. Det blev många timmar tillsammans med Alan innan jag klarade ut äventyret. Något jag verkligen gillade med spelet (egentligen gillar jag nästan allt, men ändå) är att det är en sån bra blandning - i ena stunden måste man fly för sitt liv, i nästa måste man bli våldsam och ta fram sina vapen.

När jag klarat de båda extra kapitlen, The Signal och The Writer, hoppades jag på att få återvända till Alan Wakes värld igen i ett nytt äventyr. Sen kom Alan Wake's American Nightmare. Även fast jag inte spelat Alan Wake på länge föll jag snabbt tillbaka i kontrollerna igen. Jag gillar verkligen alla inslagen som radioprogrammen och tv-apparaterna man kan hitta (att se Night Springs när man sitter ensam i ett helmörkt rum är inget jag riktigt rekommenderar). En av låtarna man kan höra i spelet fick mig att bli riktigt fast. Första gången man hör den är på en cd-spelare som har hakat upp sig, där samma låtrad spelas om igen för att hjälpa en lite på vägen... Efter att ha hört hela låten i kapitelslutet var jag helt fast. Stackars repeat-knappen på Youtube fick sig en jobbig kväll när jag väl hittat den underbara låten där - The Poet And The Muse. Med andra ord var det genom Alan Wake som jag riktigt föll för det finska bandet Poets of the Fall.

Jag visste redan innan jag spelade Alan Wake's American Nightmare att Poets of the Fall skulle ha ett par låtar med i det spelet. Det faktum att The Happy Song var så olik de andra låtarna på deras nya skiva fick sin förklaring när jag såg att den var med i American Nightmare (detta var innan jag hade spelat det själv). När jag sedan kom till en mini-bossfight där den låten spelade i bakgrunden skruvade jag upp volymen och satt och sjöng med. Striden varade dock inte så länge alls - jag använde en flashbang och så var det slut på det roliga. Även fast det var ett relativt kort spel tyckte jag väldigt mycket om nästan varenda liten sekund av American Nightmare - och Mr. Scratch.

Minispelet Arcade Mode påminde mig jobbigt mycket om paniken jag får när jag spelar Mercenaries i Resident Evil 4. Och ja, det är min ursäkt tiill varför jag inte lyckas få så höga poäng, haha! Det var tack vare en tävling som pixelviking hade på sin blogg som jag till slut kunde spela Alan Wake's American Nigtmare. När jag väl får tid ska jag spela igenom det en gång till och samla på mig de achievement jag missade under första rundan. Inte för att jag har riktigt alla achievements i första Alan Wake heller, men nu ska vi inte vara såna!




Haha, den här rundan var lite stressande =D Kom på tekniken till hur man skulle klara det - springa baklänges i en stor cirkel och lysa dem i ögonen. Fick inte många poäng på den rundan av uppenbara anledningar =D


Bättre!

Följ mig på:
Twitter | Instagram | Twitch



Emelie är mitt namn - Mlie är bara lite av en förkortning. I den här bloggen skriver jag mycket om Resident Evil, cosplay, spel och annat smått och gott!


RSS 2.0