Resident Evil Damnation~

Igår kväll såg jag uppföljaren till Degeneration, som var Capcoms "första" CGIfilm i Resident Evil-serien. Uppföljaren heter Damnation, och utspelar sig någonstans mellan Degeneration och Resident Evil 6. Eftersom nästa stora titel i serien (sexan) släpps om endast ett par dagar, var detta ett bra sätt att få tillbaka peppen på. Ett stort steg för mig var att jag inte längre bryr mig så mycket när karaktärerna får nya röstskådespelare. Visst, Sally Cahill har en lite bättre Ada-röst än den nuvarande, men Leons nya röst gör ett väldigt bra jobb i filmen.
 
Damnation var mycket snyggare än Degeneration (vilket beror mycket på att det är cirka fyra år emellan de filmerna), och precis som föregångaren innehöll den ett par välkända scener i ny tappning. Visst, när det kommer till filmerna med Alice klagar jag så fort de "lånar" de scenerna, men här är igenkänningsfaktorn på hög nivå. Varför är det skillnad på min uppfattning när det gäller samma sak? För att Capcom gör det snyggt. Hela filmen var fylld av Lickers och, faktiskt, andra virus än T. Nej då, jag är inte alls bitter på Paul WS Anderson ;)
 
 
När det gäller Resident Evil 6 har jag försökt hålla mig undan så gott det går från alla spoilers, men viss information har ändå lyckats slinka förbi. Jag försöker ha låga förväntningar för att inte bli alltför besviken. Snart får vi se hur det går med det.
 

Femte gången gillt~

Eller?
 



I fredags hade "Resident Evil" Retribution premiär på bio, och även fast jag inte direkt tycker om filmerna bestämde jag mig för att se den ändå. Jag hade sett de tidigare delarna i serien utspridda ett par dagar innan bion, och det blev än mer uppenbart hur många plotholes det finns i dessa filmer. För två år sedan klädde jag och mina vänner upp oss för att se "Resident Evil" Afterlife på bio, även det på premiären. När det var dags för den femte delen, Retribution, var vi dock klädda mer vanligt. Kanske framförallt för att vi inte alls var samma gäng som såg filmen, men även för att det kändes smått onödigt.
 
Premiären för Afterlife. Gå på bio i cosplay? Inga konstigheter ;D
 
Jag ska inte klaga "alltför" mycket på Retribution - den var trots allt bättre än Extinction och Afterlife (vilket gör den till topp 3. Tyvärr). Grejen med filmerna är att de är så annorlunda universumet i spelen, trots att karaktärer och omtyckta scener kopieras fritt. Sen hur de har lyckats skapa Majinis, Executioners och Las Plagas genom att bara använda T-viruset är en helt annan historia. Jag ska vara ärlig - jag har faktiskt tyckt om den första filmen sedan jag först såg den när jag fick låna den på VHS för en massa år sedan. Som zombiefilm är den helt okej (en av de få av de fem delarna som hållit sig till traditionella zombies), och det var så mycket annorlunda mot hur historien utspelade sig i det nu sexton år gamla spelet. Det är i och med den andra filmen, Apocalypse, som det första problemet uppstår. Jill Valentine har blivit avstängd från hennes jobb på Raccoon Citys polisstation efter att hennes partner, Leon S. Kennedy, dött. Visst, det är helt upp till Paul W.S Anderson om han vill döda de klassiska karaktärerna, men trots detta ser Leon väldigt pigg och kry ut i Retribution.
 
During yesterday's press conference, Captain Henderson
noted that Officer Valentine had been suffering from post-trau-
matic stress disorder due to the recent death of her partner, Leon
Kennedy.
- Tidningsurklipp på Jills vägg i Apocalypse.
 

Johann Urb som Leon i Retribution.
 
Om jag gillade den nya filmen? Bortser man från att den spelserie jag ägnat en massa år av mitt liv till att uppleva och älska, är den helt okej. Den innehåller action, Executioners som är lika smala som i Afterlife (jag antar att det beror på att de skapats med hjälp av T-viruset och inte Uroboros - en helt annan "diet") och en story som får en att tänka till. Lite grann. Kan vi säga. Det jag menar är att jag tycker om spelen lite för mycket för att kunna acceptera filmerna - det är väl lite av den anledningen som jag envisas med att skriva "Resident Evil" inom citattecken så fort de kommer på tal. Råkar du nämna för ett fan av spelen (som säkerligen inte gillar filmerna) att du började spela efter att ha sett Paul W.S Andersons tolkningar av spelserien, kommer du nog snart att ångra dig. Här har ju jag till exempel använt runt en 500 ord (hittills) för att förklara varför jag inte direkt gläds åt varje ny "Resident Evil"-film.
 
Jag kan ha misstagit mig, men en av replikerna i filmen gav mig åtminstone en gnutta hopp. En av karaktärerna (jag minns tyvärr inte vem) sa "Next floor: mens' wear, sportswear." (på ett ungefär), vilket jag ser som en "hyllning" till Stephani Danelle Perrys Resident Evil-bok Underworld, som är den fjärde i hennes serie. Den är även den andra av de hon inte baserat på ett specifikt spel. I denna bok säger karaktären John Andrews (som även råkar vara lite av en favorit) "First floor, shoes, meanswear, Umbrella assholes." följt av 'John said, not particularly bothered that he didn't get a laugh.' Eftersom jag har boken hemma hos mina föräldrar, var jag tvungen att använda en livlina och fråga en vän. Tack, Lara, för att du letade upp det till mig!
 
Genom att använda sig av spelfansens favoritkaraktärer och minnesvärda scener, hoppas filmskaparen kunna glädja dem. För mig faller detta dock helt platt, när karaktärerna inte alls porträtteras rättvist (en Claire utan hästsvans och väst, liksom) och Alice snor huvudrollen i dessa scener. Nej, Paul W.S. Anderson - gör om, gör rätt. Om det nu ens är möjligt.
 
Som avslutning tänkte jag nämna en liten lek som min vän Sanna föreslog för de som ska se dessa filmer: Ett drinking game där man måste dricka varje gång man facepalmar. "Man kommer ju däcka efter andra eller tredje filmen."
 

Jag höll mitt löfte~

När den första trailern för Resident Evil 6 dök upp tidigare i år gav jag mig själv ett löfte - att det skulle bli mitt 40:e REspel. Eftersom siffran då låg på 39 fick jag helt enkelt nöja mig med att endast köpa andra RErelaterade saker fram till spelsläppet i november; ett löfte som jag, åtminstone än så länge, har lyckats hålla. Ett par gånger har det varit väldigt frestande att köpa ett av spelen som saknas i samlingen, men löftet var även ett sätt att utvidga andra delar av min samling.
 
Det har gått ett par månader sedan jag bestämde detta, och hittills har jag lyckats hitta ett par saker jag verkligen ville ha i min samling. Olika figurer är den största delen, med sju eller åtta inköp, beroende på hur man räknar. Sedan har jag även fått ett par saker, som kontrollen jag fick av Fredrika, och en annan "småsak" som jag nog kanske berättar mer om en annan gång (den är inte ens med på bilden här nedanför).
 
Det här är alltså de som välkomnats till min samling i år. Påsen blev en liten bonus som kom med en annan bonus (The Making of Resident Evil 5) när jag köpte en av dem.
 
Ett annat "löfte" jag hade under sommaren var att jag skulle ta reda på vilket spel i min samling som har vilket nummer. Tro mig, jag vet att jag har tjatat om det mycket i år, men vi tar en till liten genomgång! Numret är alltså i den ordning jag köpte eller fick mina spel. Vad har jag kommit fram till? Inte så mycket nytt, faktiskt. Men, i ett av de spel som jag hämtade hemifrån mina föräldrar (flyttade hemifrån tidigare i år) hittade jag en lapp från förrförra året när jag försökte ta reda på samma sak (det går fort framåt).
 
Nummer, titeln och datumet jag köpte det.
 
Jag måste helt enkelt bara komma på ett bättre system för det. Och skaffa lite mer motivation, för den jag har verkar inte räcka till för båda dessa "löften".
 

Följ mig på:
Twitter | Instagram | Twitch



Emelie är mitt namn - Mlie är bara lite av en förkortning. I den här bloggen skriver jag mycket om Resident Evil, cosplay, spel och annat smått och gott!


RSS 2.0